Diktatur

Oftast märker man som turist aldrig av om man befinner sig i en diktatur eller en demokrati. Vardagslivet känns som vanligt. Affärer är öppna, museum fungerar som vanligt. Chokladfiket på hörnet av Hua Ting road och Huai Hai är fortfarande öppet. Ayi's mat är gudomlig, tunnelbanesystemet har utvidgats men gatuståndet säljer fortfarande mina favorit-bing på morgonen. Och mangosäsongen lider mot sitt slut. Men så råkar man på någon liten nish som är kontrollerad och vips så känner man av stålhanden som håller landet.

Att gå in och blogga under semestern i Shanghai visade sig vara en sådan förbjuden handling. Det var helt omöjligt att överhuvudtaget gå ut på blogspot.com (och facebook). Min man kände till en genväg via nån internet-tunnel men tyvärr var uppkoplingen så långsam att jag hela tiden timades ut innan jag han in. Det är skrämmande att veta att någon annan håller i tyglarna.

Men nu är jag tillbaks igen! Landade tidigt i går morse och sent på kvällen kom bagaget hem. Tvättmaskinen går dygnet runt för att tvätta upp allt och jag har numera bara en oöppnad väska kvar i hallen. I den föreställer jag mig att sakerna jag handlade till mina syskonbarn finns. Samt mina nyskräddade byxor, en hög med dvd:er och lite kuddfodral till soffkuddarna. Men jag väntar ett tag till med att öppna den. Det är lite som att spara en julklapp till lite senare. Ska bli spännande att se vad mer jag har där i som jag har lyckats glömma bort.