Gratis smörgås!

I morse följde jag med min man på Bukowskis handlarfrukost. Det vill säga, alla antikhandlarna blir bjudna på en något torr macka och en pyttekopp med kaffe, och kan sedan mingla runt i lugn och ro. Vi deltog med liv och lust. Kanske en aning för mycket liv för min man lyckades spilla sitt kaffe. Men men, det är inte så dumt att börja dagen med att betrakta Zorn-tavlor av normalt byggda damer, John Bauer troll och Carl Larsson inredningar.

Bättre än igår då jag började dagen med att konstatera att det stack ut en bil ur huset. Fick senare veta att man kört in en Audi i en mobilaffär, hoppat ut och försvunnit från platsen i en annan bil. Varför man skulle vilja göra något sådant vet jag faktiskt inte.

Bilden hämtad från www.idg.se

Följetongen (Stölden):

När Betty och Henry kom tillbaka efter sin tid hos polisen var Alice inne på sin andra Irish Coffee. Hon var blossande röd om kinderna. Nu satt hon vid den nätta kabinettsflygeln och klinkade lite på tangenterna.

"Alice! Nu är det er tur!" Betty seglade genom rummet bort till sin väninna, "Poliserna var sååå trevliga! Och vilka stiliga uniformer. Fast... de kunde ha lite mer ordnar och sånt så man visste vem som var högst i rang, så att säga. Men det har de väl bara på sig på större banketter förståss."

"Nu pladdrar du igen, min duva", avbröt Henry. "Du får berätta allt när de kommer tillbaka, annars kommer de aldrig iväg."

Betty som hade vänt sig mot sin man under detta korta tillkännagivande vände sig åter mot Alice.

"Han har tyvärr rätt, vilket i sig är rätt chokerande", hon avbröt sig för att blinka menande men fortsatte omedelbart, "Skynda er nu, polisen väntar inte på någon." 

Alice tömde sitt glas i tre stora klunkar och ställde försiktigt ned det på flygelns nedfällda lock. Hon reste sig långsamt, inte utan viss majestät.

"Nej men!" utbrast Betty gällt och tittade från Alice glas bort mot drinkbordet för att låta ögonen stanna anklagande på Gusten. "Ni har väl inte tagit av spriten! Ni hörde ju Isolde..."

"Japp", svarade Alice lugnt och dolde en liten rap bakom handen, "och vi gjorde PRECIS som Isolde sa. Inte sant Gusten?!"

"Precis som Isolde sa", nickade Gusten med ett brett flin. Han hade redan hunnit bort till dörren och stod och väntade på sin fru.

"Nej, nu har ni allt missförstått allt", Betty vred sina händer och började plocka runt bland flaskorna på drinkbordet, "det var inte SÅ hon menade det... Det var bara något hon sa... Hon säger alltid sånt som hon inte menar." 

"Varför då?" Alice gick försiktigt över golvet mot dörren hon var mycket koncentrerad på denna sysselsättning. Betty såg upp från sitt plockande, och skyndade sig sedan fram för att hjälpa sin väninna till dörren.

"För att, för att, ... tja för att det låter bättre än när hon säger vad hon menar antar jag..." 

"Då är det kanske dags att någon gör som hon säger och inte vad hon antyder." Alice som nu lyckats ta sig fram till sin man utan fadäser log ett strålande leende mot sin väninna.

"Irish Coffee på strösocker blir förvånandsvärt bra, men om personalen tittar förbi så be dem vispa lite grädde är du snäll."

Så seglade paret Vilander ut genom dörren för sitt möte med den nyktra polismakten.

Mina dagar är räknade...

Röda ögon, ständigt rinnande näsa, tung i huvudet. I dag går livet långsamt, mycket långsamt. Gick i morse förbi en bil som kört in i en affär, bilfronten var det enda som stack fram ur väggen. Men jag orkade inte stanna för att ta reda på mer. Mötte Zytomierska på gatan och nickade till henne, kopplade inte förrän ett kvarter senare att jag inte känner henne. Så idag blir det inget skrivet. Så är det ibland.

Botar/tröstar mig med honungste med mjölk i.

Följetongen (Stölden): 

"Åh herre!" utbrast Alice så snart Betty och Henry lämnat rummet, "Vilken ragata! Jag förstår inte att Betty står ut med henne..."

"Hon har knappast något val", suckade Gus och snurrade på sitt tomma och nu ganska varma whiskey glas.  

Alice hävde sig upp ur sin fåtölj och gick med raska steg bort till drinkbordet och började plocka med flaskorna.

"Alice vad gör du?! Du hörde Isolde... Inte borde vi... Vi är gäster..". Gustens protester lät mest ängsliga och hade ingen riktig klang i sig.

"Jodå, nog hörde jag henne alltid!" fnös Alice, "Vi var VARMT välkomna att ta oss något att dricka! Det var vad hon sa. Och hon ska få det som hon vill. Det ska jag se till! Vilken whiskey är dyrast av de här?"

"Laphroig kask", kom det snabba svaret.

"Då tycker jag att du ska ta dig en dubbel sådan! Det är fest och allt. Själv tror jag att jag ska ta... hm... åh, den här Baileysen var visst oöppnad. Synd att den inte håller så länge när den väl har öppnats för jag vill bara ha ett litet glas... Men Isolde insisterade, så då får det väl gå ändå!" Medan hon högt höll sitt lilla försvarstal vänd mot flaskorna, hällde hon upp två rågade glas. Hon räckte whiskeyn till sin man och svalde på stående fot sin Baileys, så återvände hon till drinkbordet.

"Få se nu vi har kaffe också", mumlade hon. "Tog fram ett nytt glas och hällde i en 6:a whiskey. Inget farinsocker?! Så slarvigt av Isolde men det går nog bra med strösocker, vi vill inte vara till något BESVÄR..." Och så gjorde hon i ordning en Irish Coffee på dyr whiskey, kaffe, strösocker och ovispad grädde.

"Alice då! Vet du ibland är det så tydligt för mig varför jag stannat alla dessa år hos dig!" 

Alice smuttade lite på sin starka dryck så blinkade hon över glaset mot sin man.

"Skål älskling!"

Finns det några dofter i rummet?

Nu har jag kommit igång med skrivandet igen. Det är så härligt när man verkligen tycker om sin historia och på nära håll får se den utveckla sig. Men allt jag lärt mig på redigeringsarbetet jag lade ned på förra boken spökar nu för mig. Jag frågar mig hela tiden "Finns det några dofter i rummet? Vad hör man? Hur känns tyget?". Och trots att man inte ska redigera samtidigt som man skriver reagerar jag på vart enda 'ju' jag skriver. Jag skriver det ofta.

Jag har en förkylning som är på väg så saker går lite långsammare idag. Inte i ultrarapid, inte än i allafall. Och ikväll är vi bortbjudna på middag. Inte världens bästa timing...

Följetongen (Stölden):

Dörren öppnades hela vägen upp i en kontrollerad oavbruten rörelse utan förvarnande knackning. Isolde stod i rummet framför dem. Tyst svepte hennes havsblåögon över rummet och de församlade. Utan en enda avslöjande ryckning i ansiktet tog hon in alla omkringflyttade föremål, kaffet som ställts fram på spelbordets ömtåliga mahognyyta utan skyddande duk, de två oinbjudna gästerna och Gustens tomma whiskey glas. Trots att hennes ansikte var artigt uttryckslöst var det inte en enda i rummet som hade missat hennes ogillande. Isolde var uppfostrad i de "finare kretsarna" som Gusten så gärna ville tillhöra, och perfekt värdinneskap behärskade hon fullständigt. Något annat hon behärskade till fulländning var att låta andra veta vad hon tyckte utan att ta till så basala redskap som ord.
"Betty. Henry. Polisen vill tala med er nu", sa hon med ett behagligt sjungande tonfall, "ni kan gå två och två". 
Hon såg uttryckslöst på Alice och Gus. "Servera er gärna något att dricka från drinkbordet." 
Hon log men det nådde inte hela vägen upp till ögonen. Så vände hon sig graciöst om för att lämna rummet. I dörröppningen stannade hon i en pose som lät dem se hennes rena profil. Eldskenet från brasan gnistrade till i ett örhänge.
"Det vore vänligt om ni kunde låta oss veta när ni är klara hos polisen så vi kan arrangera vittneslämningen för alla andra." 
Hennes röst var mjuk och låg men förvånandsvärt bärkraftig. Till och med Alice, som hade svårast av dem alla att uppfatta fina vinkar, var vid det här laget fullkomligt klar över att drinkbordet var förbjudet område och att de störde alla andra i huset genom att existera. De borde dessutom vara tacksamma över att ha fått en så fördelaktig tid hos polisen, vilket de blivit tilldelade som en visad respekt för deras höga ålder. Att detta var en dold förolämpning var absolut kristallklart. 
Äntligen lämnade Isolde rummet.  

Svanströms paradis

Satte mig ned med "Stölden" och försökte komma igång och skriva. Rotade runt i handväskan men kunde inte hitta någon penna. Attans. Det fick bli en snabb tur till Svanströms. Tjugo minuter senare kom jag ut med en söt penna, en mapp och en väggkalender. Jag har inga försvarsmurar mot pappershandlar, de kör över mig totalt. Lägga ut godis så där på alla hyllorna, det är syndigt!

Men sedan skrev jag lite, lite grann... Imorgon måste det bli mer! En anledning till att det var så svårt att koncentrera sig var att idag är sista ansökningsdagen till skrivarakademin. Så nu inleds fas två; kallelse till intervjuer. Hur jag ska överleva all denna väntan övergår mitt förnuft. Men innan jag dör så kommer här ytterligare en bit av boken, Markera gärna uppe till höger vad ni tycker om den.

Följetong (Stölden):

Över kaffet fortsatte Betty genomgången av alla "misstänkta" som hon envisades med att kalla dem.
"Alice och Gusten, Henry och jag, David och Isolde, Didrik och hon den där Tarja, chefen Anita och Ulf också ungdommarna".
"Ungdommarna? Menar du att det är fler ungdommar här än lilla Hedda?" frågade Alice.
"Javisst, Hedda går ingenstans utan sin väninna Louise. BFF kallar hon det för men jag är inte riktigt säker på vad det ska betyda."
"Bra För Föräldrarna?" Alice putsade nogrannt sina glasögon.
"Bara För-Färligt!" kontrade Gusten.
"Sådant där är alltid på engelska", briljerade Henry han satt tyst en liten stund innan han fortsatte, "But Fuck Foot eller nått sånt".
"Fuck Foot?"
"Ja inte vet jag vad det ska betyda, men ungdommar svänger sig alltid med svordommar nuförtiden". Henry ryckte på axlarna och lade ned ytterligare en sockerbit i sitt redan sötade kaffe och rörde energiskt runt.
Alice vände sig återigen mot Betty; "Så då är vi tolv gäster i huset..."
"Nej, och det är det som är så chokerande", Betty lutade sig framåt och viskade nästan fram de följande orden, "vi är TRETTON gäster i kväll." Hon lutade sig bakåt och nickade upprepade gånger mot de andra. 
"Tretton", upprepade hon när ingen sa någonting. "Ni förstår Anita och Ulf har sin son Gabriel med sig".
"Stackarn!" muttrade Gusten och svalde halva koppen kaffe i en klunk.
Alice blängde på honom och vände sig sedan mot Betty,
"Hur gammal är han då, är han jämngammal med Hedda?"
"Nja jag tror faktiskt han är nått år äldre, och du vet hur viktigt sånt där är i den åldern."
Både Alice och Betty suckade och tystnade. Henry tittade från sin frus runda ansikte till Alice spetsiga men ingen av dem tycktes röra på sig. Blickarna hade de fäst långt borta vid något mycket avlägset minne från en svunnen ungdomstid.
"Och så har vi en 'speciell stund'" sa han.
"Verkar inte bättre", höll Gusten med. Han var färdig med kaffet och funderade på hur tidigt efter kaffet han kunde ta sig en whiskey. Middagen tycktes ha ställts in helt och hållet, men kvällen behövde inte vara förstörd för det, resonerade han.

Sena inlägg, utlägg...

Det är alldeles för sent för att sitta och skriva blogginlägg nu, men jag vill verkligen försöka att skriva något varje dag. Speciellt efter att ha blivit inspirerad av andra kreativa människor. Hörde när Pia berättade om olika övningar hon hade för sina målardamer och tänkte genast att det där borde man kunna överföra på skrivandet. Bland annat hade hon en övning där de skulle måla ett och samma motiv tre gånger. Första gången hade de 45minuter på sig, andra gången 15 minuter och sista 3 minuter. (Eller något åt det hållet i allafall).

Tänk dig att du ska beskriva din mor för en främling och du har 45minuter på dig. Jämför sedan detta när du ska beskriva henne på 2 minuter. Kommer intrycket att bli samma person (sett ur främlingens perspektiv)? Nej nu måste jag faktiskt gå och sova, sängen väntar...

Följetongen (Stölden)

I det ögonblicket kom en diskret knackning från dörren åtföljd av en ung servitris med kaffevagn, alla i rummet tystnade. Hon dukade skramlande upp kaffekoppar, kakfat, sockerskål, mjölk och en gigantisk kaffetermos på det eleganta spelbordets mahognyskiva.
"Klockan är tjugo över sex och här kommer jag med kaffe", sa hon hurtigt med hög röst.
"Vad sa hon?!" Alice lutade sig lite ryckigt framåt och kupade ena handen bakom örat. Betty rusade genast till hennes sida och satte sig försiktigt på soffans yttersta kant och började med ett kho-ande ljud lugna ned sin vänninna. Bortifrån spisen hördes en halvkvävd hostning. 
"Nu var kaffet framdukat!" upprepade servitrisen med ännu högre röst och visade med en övertydlig gest mot den omissbara termosen.
"Kaffet?! Vilket kaffe? Jag har inget kaffe..." klagade Alice med skälvande stämma. Hon vände sig mot Betty som tröstande klappade henne på ena handen.
"Kho-kho, kho-kho", kuttrade Betty.
Servitrisen log artigt. Tittade en sista gång över uppdukningen och drog sedan med sig kaffevagnen ut ur rummet samtidigt som hon nickade uppmuntrande mot de gamla gubbarna som med högröda ansikten stod och stödde sig mot spismanteln.
"Kaffe!" upprepade hon högt och tydligt. Så smällde dörren igen efter henne. Genom väggen kunde hon höra skrattsalvorna inifrån rummet. Hon skakade sakta på huvudet, det kunde verkligen inte vara lätt att bli gammal. 

Målarkurs

Idag är den stora målarkursdagen. Traktens karlar (här bor varken män eller killar, bara riktiga karlar som inte gnäller utan bara drar upp åkgräsklipparen ur diket åt dig, tex.) har sprungit runt knuten på huset och frågat om dessa 'damer' som skulle komma. Hur gamla var de? Hur många var det? Jag har inte haft något svar på dessa frågor. Så när första damen kom farandes tappade jag nästan hakan. Hon kom nämligen i en låg knallröd porsche som liksom gled utmed marken fram till slottet. Wow!

Straxt följde resten av gänget och när jag på eftermiddagen kom ned med kaffet var det som att kliva in i en tavla från skagenmålarna. Utspridda i gröngräset och tillbakalutade i rottingfåtöljer satt damerna i olika klungor med uppspända blötade papper och färgpaletter. Själv har jag sprungit i trappor hela dagen. Men nu sitter alla och äter och själv har jag tagit mig ett glas vitt vin. Snart ska jag hem till grannen och titta på Eurovision (vi har ingen TV)

Följetongen (Stölden):

Herrarnas glädjeyttringar lugnade så småningen ned sig och de började diskutera sammankomsten.
"Det är då typiskt att polisen ska dyka upp bara för att man krashar ett party" sa Gusten och blinkade till Henry.
"Vad då krashar?"
"Ja det heter så, på amerikanska. Fan Henry, du måste hänga med i tiden.'Krasha ett party' heter det när man oinbjuden går på en fest, och jag och Alice var officielt inte bjudna..."
"Ska du börja med det där nu igen?! Det är min son, och det vore väl attan om jag inte kan bjuda med mig vem jag vill hit!" Henry tyckte inte om att bli tillrättavisad.
"Du säger det, men hon Isolde, såg inte så förtjust ut. För att uttrycka sig milt."
"Hon borde veta bättre, det är trots allt Davids fest, eller hur! Det skulle vara en lugn privat 40 års fest. Inte kunde vi veta att de bjudit hit Davids chef och gjort kvällen till en "fin" fest. Det var förmodligen för att kunna skryta med tavlan. Förståss. Hon är lite för mycket för status, Isolde." sa Henry
"Mmm... och då bjuder hon hit sin mans chef. Och ett fruntimmer är det dessutom. Vad är det för status med det? Hon borde vara gladare över att vi kom hit och höjde standarden på festen." Gusten spände ut bröstet.
"Fast, chefens man är en rätt känd konstkritiker. Har suttit som kännare i nån sån där inredningstidning. Kommer, fan i mig inte på namnet. Men Betty kan sånt där... Betty! Vad är det för tidning han sitter i den där konstkillen?"

Ralph Lauren nojja

Blev inbjuden av min väninna A att gå på en utförsäljning av Ralph Laurens kläder. Följde glatt med dit. I dörren stod en vakt och kollade nogrannt inbjudningarna. Väl innanför dörrarna såg det ut som en stressig dag på HM. Kläder som låg i huller ombuller på utsatta bord. Kläder som var tillbaka hängda lite hipp som happ på sina ställningar. Massor med människor som artigt ryckte kläderna ur händerna på varandra.

Jag har alltid velat ha en Ralph Laurens kjol eller klänning så jag försökte hitta något sådant. Det gick inte. Det bidde en skjorta och ett par korta sommarbyxor. Mycket nöjda gick vi där ifrån för att ta vårt något sena morgonkaffe. Resten av dagen har jag torkat av stolar och undvikit att sitta på bänkar allt för att rädda mina nya vita linnebyxor. Det är fasligt jobbigt att ha nya kläder. Jag höll till exempel på att bli nedstänkt med kaffe då min man tappade sin telefon i kaffekoppen.

Och det har inte varit smärtfritt att släppa på vattnet i annexet heller. Vi fick rapporter om att en blandare och en toalettstol gått sönder under vintern. Blandaren är nu bytt men toaletten var svårare. En ny hade snabbt tagits till platsen men när den packades upp visade den sig vara trasig den med. Ytterligare en ny kommer i morgon...

Följetongen (Stölden):

"Om ni har narrat mig färdigt nu, kanske vi kan fortsätta", Alice rättade till fransarna på prydnadskudden brevid henne i fåtöljen.
"Fortsätta med vaddå?" frustade Gusten och torkade bort en glädjetår.
"Stölden förståss!" Betty lutade sig fram mot Alice där hon satt i sin fåtölj. 
"Vad ska du stjäla då?" frågade Henry och så vek sig herrarna återigen dubbla av skratt.
"Jag upphör aldrig att förvånas över att de där två någonsin får någonting gjort", Alice skakade sakta på huvudet. 
Betty ignorerade herrerna och la en hand på vänninans knä.
"Förutom vi fyra, så har vi min David och lille Didrik och deras fruar."
"Dick är väl ändå snart 40 år nu?"
-"Jo, men han är ändå minstingen och kommer alltid att vara det. Fast det känns konstigt att hans fru är 20 år yngre..." Betty hade alltid varit väldigt mån om sina tre barn, att dottern inte hade kunnat komma från Shanghai där hon nu bodde hade tagit henne hårt.
"Nja, 14 års skillnad är det väl." Alice tyckte inte om när man slarvade med siffror.
"Ja jag säger då det." Betty suckade och flyttade prydnadskudden Alice precis städat till ett litet sidobord.
"Tar Hedda efter David eller Isolde?"
"Hedda är bara 18, man vet ju inte hur hon kommer att utvecklas... Ett tag var hon en kopia av sin far, när hon var fem sprang hon efter honom vart han än gick. Intelligent är hon också! Naturvetenskapligt gymnasium med extra matematik!" Bettys kinder glödde.
"Det måste hon ha efter sin mor, Isolde har alltid varit företagsam, eller hur?!"
"Mm, det kan inte förnekas, så som hon jagade efter min David, hon gav sig aldrig..."

Blåst på farten

Har ont i fötterna idag! Man ska aldrig, aldrig ha på sig nya skor en dag när man vet att man kommer att gå mycket. Men tyvärr hade jag glömt denna regeln. Att lägga sig i badet efter en lång dag var helt underbart. Jag kunde riktigt känna hur bultandet i fötterna långsamt lugnade sig. Missförstå mig inte nu, jag har inte fått skoskav. Bara en blåsa. En. Ganska liten blåsa. Men det känns eftersom den sitter under foten.

Ikväll blir det popcorn, te med mjölk och honung och Eurovision del II. Ser riktigt fram emot det, och har redan bytt om till en något för stor flanellpyjamas. Och om nio minuter börjar det!

Följetongen kommer nu in på sitt andra kapitel. Vi får nu under två timmar denna natt följa personerna i musikrummet. Kommentera gärna det ni läser... Fast bara bra saker! Eller, ok, det är nog de dåliga sakerna jag lär mig mest på...

"Hörde du?!"

"Ja det är ju inte riktigt klokt!"

"Och nu ska vi vittna och allt..."

Alice satte sig i soffan och Betty tog en fåtölj. Betty hade röda rosor på de mulliga kinderna och var tvungen att lyfta undan den kaskad av rosa tyll som stack ut på baksidan av satinklänningen för att kunna sätta sig.

"Vad gaggar ni om nu då?" Gusten riktade visserligen kommentaren till damerna men vred samtidigt på huvudet för att se Henry som stod på hans vänstra sida, samma sida som han hade ögonlappen på. "Typisk kärringar att låta munnen gå när hjärnan är avstängd" fortsatte han.

Henry funderade som vanligt tyst på det sagda. Han speglade sig i den stora guldinramade spegeln ovanför den öppna spisen och rättade till slipsens bulliga dubbla Windsorknut som var hans signum.

"Vi gaggar inte alls, sa Betty. Det här är allvar. Det har begåtts ett BROTT här i huset. Och nu är polisen här och... Ja jag antar att vi alla är misstänkta." Hon slängde upp de juvelbeströdda händerna i luften i en dramatisk gest. 

"Det är klart att vi är misstänkta och vem vet vi kanske till och med är skyldiga!" Gusten spärrade upp sitt enda öga i ett tillgjort försök att se farlig ut. 

"Till tavelstöld?!" Alice fnös, "du som knappt orkar bära in min Prada-väska, du skulle tröttna redan på planeringsstadiet. Ohederlig skulle du säkert kunna vara bara det inte är för arbetsamt." Hon funderade lite och fortsatte sedan. "Skattebrott och p-botsmitare är nog de enda brott du skulle kunna klara av."

"Nu är du orättvis", muttrade Gusten och tänkte på det där kontraktet han skrivit under med Henrys namnteckning, det hade varit nära att allt kommit ut i offentligheten. Högt sa han "Betty är du snäll och serverar mig en whiskey, den lär knappast gå hit av egen kraft!"

Betty reste sig förvånandsvärt elegant för sin kroppsform och var borta vid drinkbordet innan Gusten hade avslutat meningen. Hon kunde verkligen segla genom ett rum så att alla stannade upp och tittade på henne. Men så fort myndighetspersoner var i närheten gled hon in i sin gamla roll som bull-mormor.

Henry harklade sig och såg nu ut över sällskapet.

"Jag måste ge Alice rätt i sina antaganden", sa han, "om du inte orkar göra din egen whiskey så orkar du knappast med några allvarligare brott. Och den här tjuven verkar ha sprungit runt en hel del, fick ju praktiskt taget med sig halva bohaget! Man måste beundra sådan företagsamhet."

"Jojo, det hörs att det inte var dina saker som försvann", Betty serverade Gusten whiskeyn utan is så som han ville ha den, "men vad ska ni säga till polisen?"

"Vadå säga till polisen?"

"Ja de kommer väl att förhöra alla om alibin och motiv och sådant", återigen flög de glittrande händerna genom luften.

"Det är inget mord som har begåtts. De kommer på sin höjd ta reda på vilka som var i huset samt vilken adress vi kan nås på." sa Henry.

"Men alibin..."

"Var inte så snål, Henry gosse! Om din fru vill ha alibi så kan vi väl ge henne lite alibin. Jag personligen", Gusten dunkade med knytnäven på sin väldiga bringa, "har varit här inne hela tiden".

"En meter från whiskeyn", muttrade Alice.

"Det kan du inte veta", protesterade Betty och gick fram och tillbaka i det rikt utsmyckade rummet och flyttade runt olika prydnadsföremål som kom i hennes väg. "Vi vet ju inte ens när brottet skedde!"

"Tja, David vår mjäkige värd, svär på att han höll i pärlhalsbandet precis innan vi kom..." Gusten blev genast avbruten av Betty.

"Kalla inte vår son mjäkig", hon försökte låta harmsen.

"Hade han haft hälften av den energi som hans fru har så hade jag inte kallat honom för det, men som det nu är..."

"Han är en god son!" protesterade Betty.

"Mmm..." Gusten valde att ta en stor munfull whiskey och låta den bränna runt i munnen istället för att svara.

"Inte för att jag vill avbryta detta mycket intressanta gräl, men brottet måste alltså ha skett efter vår ankomst. Och tjuvens..." Henry fick inte avsluta meningen.

"Eller tjuvarna, det vet vi inte!" avbröt Betty och slängde sig ned i fåtöljen så att ett rosa moln spreds ut runt henne.

"Tjuvens eller tjuvarnas fångst blev få se nu, en gigantisk tavla med mindre smickrande motiv och ett..." Gusten hade börjat rabbla samtidigt som han bockade av sakerna på sina kraftiga fingrar.

"Det var en Grünewald! Och en mycket fin sådan om jag får be!" sa Betty.

"Oj oj har du blivit religös nu också..." Henry prövade en lätt road min i spegeln med ena ögonbrynet i en ironisk höjning.

"Fåntratt!" bannade hans fru.

"... ett pärlhalsband och ..." Gusten trotsade alla avbrott.

"Ett enkelradigt rosa pärlhalsband med djuphavspärlor", suckade Alice och plockade förstrött med sitt eget pärlhalsband som var försett med ett stort hänge i form av en kamé. Hon var klädd i en krämigt färgad Chanel-dräkt med svarta kanter. Den hårt sprejade frisyren i kombination med de smala glasögonen fick henne att likna den brittiska politikern Tatcher.

"Sluta avbryta mig nu! En tavla, ett halsband, en klocka och en kinesisk antik skål, fick jag med allt?" frågade Gusten.

"Uhm, såvida de inte märker att något annat saknas om några dagar. Det är inte alltid man märker allt på en gång. Jag kommer ihåg när jag förlade kameran, det tog nästan en månad innan jag märkte att den var borta!" Betty strök handen över den fina plisseringen på framsidan av klänningen.

"Den var inte borta. Den låg hemma hos Alice och Gus hela tiden", protesterad Henry.

"Ja, men det visste inte jag. När jag skulle använda den var den borta, jag kunde ha ringt polisen om det inte var för att jag var så upprörd att jag ringde Alice först."

"Jojo, säkrare att ringa Alice än att ringa polisen", sa Henry. 

"Hm", Gusten betraktade den ljust bärnstensfärgade whiskeyn i glaset, "hemmets lagar är hårdare än polisens. Ingen tjuv har hitills våga sig hem till oss..."

"Vad menar du med det?" Alice sköt fram sin haka och gav honom en genomträngande blick över de stålbågade glasögonen..

Att sko sig på situationen

Har smitit iväg ett ögonblick från våra gäster för att hinna skriva ett inlägg i kväll. Det borde jag naturligtvis inte skriva eftersom jag vet att de läser bloggen och därmed kommer att få reda på vad jag gjort. Men man kan inte alltid hålla alla sina hemligheter hemliga... Härligt med middag på balkongen med ett några glas vin.

Idag har jag gjort en sak för mig själv; köpt ett par alltför dyra skor. Och en för min mamma; läst nästan alla hennes texter. Nu vet jag varför jag skriver som jag skriver. Och en för skrivandet; övat på att rätta andras texter, vilket är MYCKET svårt. För att jag ska lyckas måste jag i princip skriva om hela texten och sedan gå tillbaka och se vad jag ändrade. Först efter det kan jag tala om vilka saker som stört mig i texten.

Såg Eurovision i går, men missade tyvärr de första tio bidragen... Ska göra bättre ifrån mig på torsdag!

Kommissarie Karlsson höll upp kontorsdörren åt Isolde och David, medan Kommissarie Läckberg kontrollerade att stora hallen tömdes på folk. Snabbast ut var de tre i cateringspersonalen som smet ut genom en svängdörr som med all säkerhet tog dem till det trygga och varma köket. In i stora bankettsalen försvann en grupp om fyra medelålders män och kvinnor. Kommissarie Läckberg kunde inte låta bli att beundra den vackra blondinens välsvarvade ben då hon försvann in genom dubbeldörrarna. Han var inte mycket för rumpor och bröst men ben var en helt annan sak... Den rosa damen som hade svamlat så osammanhängande försvann in i musikrummet tillsammans med tre andra pensionärer. Läckberg suckade inom sig, det skulle ta tid att få ett vettigt vittnesmål ur henne, det kände han på sig. Längst dröjde sig de tre ungdommarna kvar. De väntade tydligen på att något spännande skulle inträffa. Läckberg spände ögonen i dem och frågade;
-Vill ni erkänna stölden?! 
-Nej tack, svaret kom med en liten hovnigning från en av tjejerna. Sedan lyfte hon helt fräckt upp en iphone och tog en bild av honom. Förstummat stirrade han efter dem när de snabbt smet ut genom en dörr som borde leda dem in i biblioteket. Han rättade till uniformen och kände efter att polislegitimationen låg kvar i bakfickan, det här med fotograferingen måste han ta upp med kommissarie Karlsson. 
Kommissarie Läckberg scannade av den stora, nu tomma, hallen med dess glänsande stengolv och vackra marmorpelare. Så gick han in på kontoret där värdparet redan befann sig tillsammans med Kommisarie Karlsson och stängde dörren efter sig med ett kontrollerat klick.

En fisk i vattnet

Tog mig till badhuset idag och gjorde en halvtimmes effektivt simmande. Kände mig mycket duktig! Borde känna mig normal, allt är beroende på hur du ser på ditt "normal själv". Till exempel kände jag mig mycket professionell när min mamma bad mig läsa igenom en del texter hon skrivit. Trots att hon alltid har bett om sådan hjälp, så tog jag det den här gången som om hon skickat det just till mig, just på grund av var jag befinner mig just nu.
(Bilden är lånad från http://mwalin.blogg.se)

Här kommer fortsättningen på följetongen "Stölden". Jag skickar ett stycke per dag tills vi kommer ifatt mitt författande...:


Kommissarie Karlsson noterade att folk hade börjat skruva på sig. En mycket vacker ung kvinna i främsta ledet tittade lite diskret på sin klocka. Han suckade och skakade lite sorgset på huvudet.
-Vi måste reda ut det här, nu på en gång. Vi har alla letat igenom huset. Nu återstår endast att leta igenom era minnen. Han gick fram till Isolde och tog hennes ena hand i sina båda och strök sakta den mjuka huden med sin tumme.
-Isolde här, kommer att kalla in er till mig och kommissarie Läckberg så vi kan ta era vittnesmål. Vi har vänligt nog fått tillåtelse att förfoga över kontoret under dessa samtal. Några frågor?
En rund äldre dam i rosa schiffongklänning med smala pliserade veck viftade ivrigt med handen i luften.
-Ja... han nickade nådigt mot damen.
-Visst får vi inte lämna huset, flämtade hon fram, vi måste sitta i samma rum och och och... vi får inte tala om brottet så att vi inte råkar tipsa mördaren, ... förlåt jag menar TJUVEN, om att vi vet vad som har skett... och och...
Kommissarie Karlsson höll upp sin breda hand i en befallande gest.
-Lugn nu, här har inte begåtts något mord. Vi behöver inte vara fullt så stränga. Ni har trots allt samlats här för att ha en trevlig afton tillsammans. Vi ser gärna att alla stannar för att avlägga vittnesmål och på så vis sammarbeta med polismakten. Men jag ser ingen anledning till varför ni inte skulle kunna sprida er till flera rum. Kommisarie Läckberg?!
-Stanna i huset. Välj vilket rum ni vill förutom stora hallen och kontoret. Ni är fria att diskutera stölden och andra eventuella samtalsämnen. Erkännande av stölden kan leda till strafflättnad. Vittnesmålen är inte anonyma. Skriftliga kopior på vittnesmålen kommer att arkiveras. 
-Men men... protesterade den rosa damen.
-Tack, Läckberg, då tror jag att alla har förstått. Kommissarie Karlsson ignorerade vant damen. Klockan är nu... 19:56... Vi börjar med första vittnesmålet från Isolde och hennes man... Var det Darin?! 
Han kunde inte låta bli trots att han visste att detta var ett slag under bältet och därmed knappast hjälte-mässigt. Men Isoldes man var alltför vacker. Det passade inte en man att vara så vacker. Enligt komissariens åsikt var skönhet ett kvinnligt drag. 
-David, hördes det svagt från Isoldes man.
-Förlåt?!
-David, viskade han och skrapade lite med foten över golvet.
-Just så, kommissarie Karlsson sträckte myndigt på sig och log mot församlingen, vi startar med Isolde och Darin om exakt tre minuter. Jag får be er alla att omedelbart lämna detta rummet så att vi kan starta.  

Nytt väder, ny bok

Vilket underbart väder! Jag har strosat runt i en vid lila kjol och en silkig kortärmad blus hela dagen. Och ja, det var rätt kyligt på morgonen, och i skuggan. Men lite får man lida för att få till den där härliga sommarkänslan. Jag struntade dock i glassen. Har insett att jag enbart äter glass för att med gott samvete kunna äta upp chokladhöljet runtomkring. Så i dag köpte jag en Twix istället, och jag njöt!

Nu har jag lagt min bok på hyllan. Efter sommaren ska jag läsa igenom den igen, men tills dess får den vara i fred. Istället tittade jag igenom början på min nästa bok "Stölden". Och den var jättebra! Vilken lättnad! Så här får ni ett smakprov:


Kommissarie Karlsson kände hur adrenalinet rusade genom kroppen. Han älskade makt. Och den här gången var det han som bestämde reglerna hemma hos Isolde. Tyst såg han ut över de församlade. Han noterade att Isolde inte stod brevid sin man David. Hon såg rakt på kommissarien på sitt kompromisslösa sätt och rättade till sin redan perfekta svinrygg. När hon rörde vid håret blottade hon handledens insida, och Kommissarie Karlsson började svettas. Han harklade sig och fick en hjälpsam dunk i ryggen av kommissarie Läckberg. Förbaskade kommissarie Läckberg. Men han behövdes, han gjorde allt legitimt.
-Som ni alla har förstått, började kommissarie Karlsson i sin bästa Hercule Poirot imitation samtidigt som han sakta vandrade bort från sin kollega, har här skett ett grovt brott-...
-Bullshit!
-Vasa?! Kommissarie Karlsson snurrade runt och försökte bland de 16 församlade hitta den som hade avbrutit honom. Men han möttes av en kompakt tystnad. Så här fanns motstånd tänkte han, bra bra! Utan motstånd skapas inga hjältar. Han borrade blicken i David som stod och hängde med huvudet, Isolde förtjänade en hjälte.
-Som jag sa, han fortsatte sin promenad, det har skett en STÖLD. Saker som inte borde ha försvunnit finns inte längre här. Saker har olagligt bytts ut mot billiga kopior-...
-Ental, den här gången var det kommissarie Läckberg som kom med inpasset. Förbaskade Läckberg. Kommissarie Karlsson vände sig mot sin kollega för att visa att han gav honom tillstånd att förklara sin position, väl medveten om att förklaringen skulle komma vad han än gjorde.
-EN sak har olagligen bytts ut mot EN kopia. Kostnaden för kopian kan jag inte uttala mig om.
-Tack Läckberg, han tog ett djupt andetag för att fortsätta men blev återigen avbruten.
-Det kanske finns andra här inne som kan eller inte kan avgöra kopians värde. Läckberg stirrade på en lång karl med gråsprängt skägg som stod i bakre ledet.
Kommissarie Karlsson kände hur det hettade i ansiktet. Vem var det som höll i den här genomgången egentligen? Inte ens polisen tycktes respektera polisen längre... Vad var det för karl Läckberg hade hängt upp sig på?

Ej att rekommendera

Är fullkomligt slut! Nu har jag städat igenom nästan hela slottet, känner mig som askungen... Porslin är nedburet till annexet, trappan är sopad, sängkläder utlagda på alla sängarna och nattglas finns på alla rummen. Gräset är nästan klippt och bord och stolar utburna. Det "enda" som är kvar nu är gräsklippning, avtorkning och en sista genomgång av toaletterna/duscharna. Jo visst ja, vi fick inte på vattnet. Men imorgon kommer rörmockarn.

Ikväll ska jag skriva en inköpslista och beställa nya drivband till gräsklipparna. Och diska. Och bära ut slasken. Och köra bil.

Läste ut "Känslan av ett slut" av Julian Barnes. Tyvärr blev jag inte speciellt imponerad. Jag störde mig ordentligt på alla beskrivningar om hur huvudpersonen tillfredställer sig själv eller sin flickvän. Vilket påminde om Jonathen Franséns "Frihet", jag tycker helt enkelt inte om sådana beskrivningar. Att ge en viktig ledtråd till hur boken ska tolkas på näst sista sidan uppskattade jag inte heller. Den var bra skriven men lite för torr för min smak. Jag kan därför inte rekommendera den.

Björnar runt knuten

Det går vilt till på landet. På gökvakan ramlade en liten kille i sjön, och en äldre man fick åka ambulans därifrån (säger ryktet, vi hade hunnit hem). Bönderna harvar för fullt och en stor björn har siktats utanför vår tomtgräns. Gräset är fortfarande långt, men nu har vi luft i alla däcken. Så det handlar bara (förhoppningvis) om att invänta att batteriet laddas. Gräsklippning i morgon alltså.

Solen har varit på hugget idag och min man som satt på farstun med telefonen en timma mitt på dagen är rejält bränd. Jag börjar få alltmer ordning på Annexet där målarkursen ska hålla till, men inser att jag borde städa slottet också. Har man åkt två timmar för att komma hit så nöjer man sig nog inte med att betrakta den utifrån.

På den litterära fronten intet nytt. Jag väntar på att sista antagningsdagen (28maj) ska passera så att skrivarakademin äntligen kan börja ta hand om alla ansökningar. Under tiden läser jag en bok som vunnit stora priser i USA, "Känslan av ett slut" heter den. Recension kommer när jag läst ut den.

Bilden är hämtad från http://www.mortaros.se

På kurs i djungeln?

Panik! Idag skulle jag ställa iordning annexet inför nästa helg då det dimper ned ett tiotal damer som ska gå en målningskurs här. Det är min goda vän Pia (Piasgalleri.nu) som kommer att hålla i kursen. Hon håller i kursen, i målerimaterialet och med kursdeltagarna. Jag skulle bara städa iordning och klippa gräset. Städningen gick förvånandsvärt bra. Då var det bara gräsklippningen kvar.

Men... Gräsklippare 1 hade ingen luft i däcket och ingen drivrem till klippaggregatet = ej fungerande. Gräsklippare 2 hade ingen luft i däcken och ingen fart i batteriet = helt död. Nu är däcket på gräsklippare 1 fixad men vi saknar fortfarande drivrem. Batteriet till gräsklippare 2 är på laddning men vi lyckades inte fylla däcken. Så dagen har gått och gräset är nu ännu längre, fast det borde ha varit kortare.

Det är möjligt att vi får hålla kursen i midjehögt gräs. Jag kanske ska lägga in machetar på rummen så att de stackars deltagarna kan ta sig ut på morgonarna. Fast det kan ju tänkas att vi hinner få allt fixat innan nästa helg.  Vi har ännu lite tid på oss. Och sedan kan det tänkas att jag har räknat lite lite fel på antalet rum... ops...

Slöröven går igen

Vaknade och var iställd på att gå ut och klippa gräsmattor i åtta timmar, men det regnade. Så det blev inget med det. Jag tog en kaffe istället. Så blev det frukost. Och kaffe. Och en varm brasa. Och kaffe. Så kom grannarna förbi på lite kaffe. De hade med sig några bekanta så det blev rundvandring i slottet. Dammet i alla rum fick röras runt och alltid var det någon fluga som stördes.

Min man däremot har varit full av energi idag. Han har bakat surdegsbröd, ordnat med nya vinägerkrukor, sågat upp ett gammalt innertak till ved och varit och handlat. Men jag kommer kanske på slutet, vem vet. I kväll är det gökvaka med korvgrillning och tipspromenad. Det är kanske då jag vaknar till.

För mycket spänning!

Sitter på Espresso House och försöker läsa. Men musiken är för hög och bordsgrannarna alldeles för intressanta. De håller på att sätta upp ett nytt företag, och jag försöker undvika att lyssna. Men det haglar ord som, "då designar vi plattformen", "arbete mot reklambyråer", "då bokar vi det, fast de har inte ringt tillbaka än", "jag fick ett mail som jag inte visste vad jag skulle göra med". Det blir helt enkelt för svårt att koncentrera sig så jag måste nog flytta på mig.

Fast en fördel är att jag har internet här. Och min man har en kinesisk Songskål med på Sotheby's London auktion idag. En auktion man kan följa live på internet. Frågan är om mina nerver klarar det... Men jag skulle vilja försöka. Mina erfarenheter av spännande situationer, som till exempel byns julbingo, har inte varit så lysande. Jag höll på att få en hjärtattack av spänning för att en herre vid grannbordet fick bingo. Så att följa den här auktionen är en utmaning.

Istidssommar

Efter att ha påbörjat det långsamma och ensamma arbetet med att gå igenom hela boken på nytt kastade jag mig på en buss ut till Maria Torget. På café Rivals uteservering pladdrade jag bort halva dagen. Bliss! Det är så skönt att bara få vara ibland utan några måsten som hänger över en. Till slut skildes min medbrottsling i denna verklighetsflykt och jag oss åt , men först lovade vi varandra att ta oss en riktig spa-dag innan sommaren sätter igång på riktigt.

Bilden kommer från www.cafekartan.se

Det var det det, tänkte jag. Men se, det var det inte. På väg hem till en tom lägenhet och middag blev jag Shanghaiad av en väninna. Vi hamnade på hennes innergård med ett glas vitt vin och en pizza. Oxfile, curry, banan och bearnaissås. Hennes väninnor kom och höll oss sällskap och snart byttes vinet ut mot varmt te. Pizzan städades undan och fram kom varma filtar. Härligt! Hade vi bara haft lite sol så hade jag aldrig lämnat stället. Som det var nu blev jag tvungen att ta mig hem eller stanna kvar och se fram emot att kapa några lemmar på grund av förfrysning.

Intriger

Sol men måttligt med värme. Undrar hur ett sådant förhållande skulle fungera? Hur som haver, stod med tidningen Språk i min hand i dag och försökte bestämma mig om det kunde vara en bra idé att köpa den eller inte. Den handlar om hur man behandlar språket - intressant, men även andra språk - inte så intressant. Jag velade länge, och det ska ni veta att jag är bra på att vela. Tillslut hittade jag priset 75kronor. Tidningen åkte tillbaka upp på hyllan. När blev tidningar lika dyra som böcker? Istället läste jag Metro (gratis).

Kom hem och velade mellan följande spännande alternativ: tvätta alla sängkläder, titta igenom boken eller fortsätta på nästa bok. Velade (igen) och det hela slutade med att jag möblerade om vardagsrummet. Precis som det ska vara i en riktigt bra bok. Det står mellan A eller B och löses med hjälp av K. Jag ska gå igenom Robin Hobbs senaste bok igen men med fokus på hur hon bygger upp spänningen. Vi får väl se om jag lyckas utan att ryckas med alltför mycket.

Stryk rubbet

Läste igenom sista kapitlet och beslöt mig för att stryka rubbet. Med alla de ändringar jag gjort i boken behövs helt enkelt inte det sista kapitlet. Men det betyder att näst sista kapitlet nu är sista kapitlet och därmed att det behöver en knorr. Attans. Bara att fixa.

Är samtidigt absolut faschinerad av Robin Hobb's senaste bok. Kvinnan är absolut proffs på cliffhangers. Eller vad sägs om att bryta mitt i en drunkning, mitt i en kidnappning, mitt i ... Hur tror hon att man ska kunna överleva innan boken är klar? Jag bryter mina läsningar mitt i kapitlena annars tar jag mig inte loss. Måste med andra ord kolla över mina kapitelavslut. Min bok är ett mjäkigt nybörjarförsök i förhållande till vad hon har åstadkommit.

Har spenderat denna underbart soliga dag på loppis. Skansen-Jonas och min svåger delar tydligen innegård på söder och de hade en underbar fikaplätt precis bakom salustånden. Härligt, sommaren är tillbaka!

Magi existerar

Det är helt otroligt vilken makt en riktigt bra bok har. Det gränsar till magi. Man slutar läsa och upplever allt istället. Helt otroligt egentligen. Hela natten har jag flugit med drakar, drunknat i floder och fött barn på skitiga bordellgolv. Jag älskar när böcker rycker med en på det viset. Det handlar inte om att läsa. Man läser kvartalsrapporter och inhandlingslistor. Man upplever böcker.

Fast man kanske skulle piffa till sina inköpslistor...
En kupolformad gyllengul boll  i lager på lager, som får till och med den starkaste mannens ögon att tåras om han skulle bita i den.
Italiens soldränkta slätter formade till behändiga pinnar som i kontakt med skållande hett vatten ger med sig och blir medgörliga strålar av mjukt guld.

Phu, jobbigt att skriva, och långt att läsa.

En slöröv på fika

Testade ett nytt fik idag. Det var ett nytt espresso house som öppnat vid Stureplan. Snyggt möblerat, och förvånandsvärt stort. Kul med nya ställen, men med sommaren runt hörnet blir det allt mer knepigt att sätta sig inomhus. Jag fikade med A och vår gemensamma Italienska väninna V. Samtalet böljade från dåliga tänder till vilka frukter som är i säsong nu (inga?) och vidare till var man hittar jobb som man kan utföra mellan kl 9 och 15. Skönt med helt nya samtalsämnen.

Skippar skrivandet idag. Helt enkelt för att jag är en slöröv. Skickade ett mail till Skrivarakademin för att se varför jag aldrig får betala dem för min ansökan. Tänk att skriva och be om räkningar. Det visade sig att de precis skickat ut ett brev som förklarade att inget kommer att ske förrän efter den 28:e. Bara att bita ihop och vänta med andra ord.

Förlagssamtal

Idag fick jag ett samtal från förlaget Varma Hjärtat. Mitt eget hjärta stannade till. Hur hade de fått tag på mitt nummer? Från facebook? Vad ville de? Var detta min chans? Damen hade frågat om det var författaren Myra Windahl hon talade med vilket lät lovande. Oj oj, ibland är det extra jobbigt med livlig fantasi. Jag fick för mig att mitt manus som jag aldrig skickat till just detta förlag på något vis förirrat sig dit och nu var antaget. Eller det kanske var jag som hörde fel och det kanske var från skrivarakademin som ville träffa mig för en intervju. Jösses.

Tillbaka till jorden igen. Nu har jag bara det sista kapitlet kvar innan jag ska börja läsa om allt från början igen. Fast det kanske är bäst att låta den ligga till sig lite först. Jag kanske ska fortsätta med nästa bok istället och ta tag i hela boken efter sommaren igen. Fast först är det ett litet busigt, rörigt kapitel kvar.

Ånej-upplevelse!

Nu har jag testat min allergi. Jag var mycket riktigt allergisk. Mot städning! Eller som apoteket uttrycker det "du är allergisk mot kvalster". Så nu har jag bäddat rent i sovrummet och ställt fönstret på vädring. Förhoppningsvis innebär detta att jag vaknar utan rinnande näsa i morgon. Fast det är nog mer troligt att jag har en lätt sommarförkylning, och då räcker det inte med nybäddat.

Fast när jag var igång så passade jag på att pimpa min författarhörna. Så nu har jag mina skrivartidningar, skrivarböcker och alla löspapper snyggt uppställda bredvid skrivaren. Det ser riktigt proffsigt ut. Men jag misstänker att jag kommer att fortsätta med att skriva ute på fik eller i hotellobbys.

Har tänkt lite på det där med att svågern var ute och sprang. Det gick liksom upp för mig att om man vill få till ett hälsosammare liv så kan man inte vänta tills omvärlden stöttar en till det. Det gäller att lägga upp de nya vanorna TROTS omvärlden. Ingen kommer att coacha mig att gå upp tidigare och jogga. Denna upptäckt tog mig. Så nu har jag pratat med min väninna A, hon som följer med och simmar. På försök ska vi besöka gymmet som finns på simmet, tio minuter innan simningen. Kanske kan det platta till magen och stärka upp ryggen.

Sumobrottare i badet

Läste i Metro att man kan gå till apoteket och göra ett gratistest för att få reda på om man är allergisk mot något. Det ska ta tjugo minuter. Har planerat hela dagen att gå och ta detta test, men jag lyckades inte klämma in det någonstans. Jag skulle bara... fika med A (inget är ändå öppet före klockan 10 så det räknas inte om man fikar då), hämta ut en ampel från Bukowski Market (vi har dröjt för länge med att hämta så nu hotade de med extra avgifter, simma (blev bara en gång förra veckan, noll gånger veckan innan det), handla och viktigast av allt, sitta och skriva (vilket tar tid).

Men nya dagar, nya planer. Imorgon ska jag testa mig. Tror jag. Hörde två småkillar i simhallens omklädningsrum som kom med en underbar liknelse. En av dem skulle skjuta upp den tunga dörren ut, och utbrast till sin kompis: "Det är som att flytta på en sumobrottare." Undrar bara var i boken jag kan få in denna underbara liknelse...

Också har min efterlängtade Robin Hobb bok kommit. Jag är i himlen och somnar numera sent på kvällarna med hela huvudet fullt av drakar, elderlings och äventyr. Om ni vill läsa en riktigt välskriven, tät och komplicerad historia, leta rätt på en bok av Robin Hobb. Det är något tryggt med böcker som står av sig själva.

          

Bistro - Rigoletto

I dag åkte min man till Kina på en vecka, så nu är jag gräsänka igen. Och det är vår! Hur man vet det? Jo jag frös halva dan och svettades halva. Näsan rinner och det går inte att somna på kvällarna eftersom det är så ljust. Det är helt enkelt härligt på ett plågsamt vis. I dag satt jag till och med på ett utomhusfik och skrev (redigerade för den petige) Fast det är klart de hade på infravärmen.

Bilden är lånad från www.restaurangkartan.se

Jag och min man passade ochså på att prova det nya Rigoletto. Vilket härligt fik. Det både ser ut och känns som ett Parisiskt ställe. Det vätter mot en stor boulevard (Kungsgatan), består av massa guldiga stolar med rottingsits med minimala runda bord. Latten kom i smala höga glas så att det såg ut att vara mycket, men de var bra prissatta. Vi fick till och med betala på franska små metallbrickor. Jag njöt i fulla drag! Rekommenderas för alla som vill känna internationella vindar på sitt fika.

Vilse bland vildsvinen

Oj vilket fest det blev! Mitt ute i de vildvuxna Skånska urskogarna ligger svärfars nöje. Min svåger gav sig ut redan klockan 7 på morgonen för att jogga. Han kom inte tillbaka. Efter mer än en timme ringde han upp sin flickvän och berättade att han var vilse. Han hade passerat samma torp flera gånger. Tredje gången han passerade det lyckades han skrämma fram tre vildsvinsungar och tittade oroligt efter mamman. Fjärde gången han passerade sprang han inte längre...

Festen började tidig eftermiddag med kaffe och fortsatte med hopp på studsmatta, badminton och gåtor. Champagne, tal och levande musik. Jag hade gjort en rejäl make-over och var vacker som en dag (nej det finns inga bildbevis) a la 30-tals filmstjärna. Fick kommentaren från faster K att "det såg inte ut som du, men var lite likt så jag trodde att det var din syster." Så sis, vi gjorde succé!

Nu ska vi äta dagen efter frukost...

Oj, glömde nästan att berätta. Men svärfars katt har dragit in så mycket nydödat vilt i huset, att de nu har låst kattluckan. Vissa saker gör man inte ostraffat.

Tandläkarfika

Idag var det dags för ett tandläkarbesök. Inte så farligt det var mest en hel massa plack som skulle bort. Och det hade den fördelen att jag och min man fick tid att sitta ner och ta en långfika på stan. Annars har vi mest olika saker för oss hela dagarna och det blir inte av att man ses förrän på kvällen. Så det här var riktigt skönt!

När min man, som hade den första tandläkartiden, försvann iväg kom vår gode vän M förbi och gjorde oss sällskap. Han hade en fråga som han ställde ganska diskret. Jag kände mig oerhört betydelsefull när han lutade sig över bordet såg mig i ögonen och frågade med låg röst: "Vad gjorde bilarna på åkern egentligen?" Det tog ett ögonblick innan jag insåg att han läser min blogg, och att han gått runt och fnulat på hur två stockholmsbilar kunde köra fast (på en fotbollsplan inte en åker, men vem bryr sig i sådana detaljer).

Jag ska inte hålla alla er andra som inte haft tillfälle att fråga på sträckbänken. Svaret är enkelt; han skulle lassa av 800pioner.

Brandtal

Sitter och försöker skriva ihop ett 70 års tal till min svärfar.Vid det här laget har jag blandat in ett tiotal övriga gäster som jag inte hunnit fråga om de vill vara med. I mitt huvud är det otroligt roligt och lättsamt, vilket kan bero på att jag druckit vitt vin medan jag fabulerat. Nu låter det som jag suttit ensam hemma och krökat. Det stämmer verkligen inte.

Min svåger och hans flickvän (när ska det bli fästmö?) har hittat på det mesta och jag har skrivit snabbare än jag faktiskt kan. Så stavningen är långt ifrån bra. Imorgon blir det till att sitta i bilen ner till Skåne mest hela tiden. Så allt måste vara klart idag. Nu har vi kommit till chokladmoussen.

Äntligen!

Hjärtat det bankar och det luktar svett om mig. Men nu har jag skickat in ANSÖKAN. Hjälp vad läskigt! Som arbetsprov skickade jag nästan hela första kapitlet (förutom de två sista styckena). Men inte innan jag läst om dem igen. De är riktigt bra, i mitt tycke. Men jag inser att jag måste jobba mer med sista kapitlet, stilen har liksom slappat lite. Måste tajta upp karaktärerna. Och nu när ansökan är inne kan jag återigen lägga allt krut på boken.

Men först måste jag ut på stan. Denna härliga soliga dag! Jag måste hitta en topp att ha till mina ursnygga byxor på svärfars fest på lördag. Undrar var man kan hitta något sådant. Det fanns inga inne på den lilla antikaffären jag besökte i morse iallafall. Min väninna var ute och letade efter en hatt att ha på Ascot. Och jag fick följa med som smakråd. Avundsjuk? Jajamen! Men jag har en liten hattaktig sak att ha på lördag, som jag fått från E och N i julklapp.

Stövlarna brann

Åkte till grannherrgår'n för att fira Valborg. Det blev champagne i växthuset och baconinlindade dadlar. Stekt fisk med rödbetor och fetaost till huvudrätt och hemgjorda maränger med hallon till efterrätt. Och så en rejäl brasa förstås. Det var alla grenar från trimningen av äppelträden som brann, och ett par gamla stövlar. En ståtlig brasa! Det är något visst med att stå ute i en leråker och känna hettan från en rejäl eldsvåda sveda ens skinn.

När vi satte oss i bilen för att åka hem var jag både mätt och däst. Med helljusen på svängde vi in i vår allé och jag önskade näsan att det skulle vara lite dagsljus kvar eftersom jag hann måla halva balkongen (utsidan) innan vi åkte iväg. Hade varit skönt att se det lite på avstånd.

Fick en recension på 1Q84, som Å skrivit, för att ge lite feedback på. Funderade lite på vad feedback innebär, innan jag gjorde allt det som alltid irriterar mig på den feedback jag själv får. Det är nog nyttigt att både ge och ta så att man förstår vad som händer på båda sidorna av processen. Nu var det en mycket bra recension så jag sparade inte på krutet. Hade den varit alltigenom dålig hade jag nog avstått från att ge kritik.

Nu ska jag gå och måla resten av balkongen!