Ikväll blir det popcorn, te med mjölk och honung och Eurovision del II. Ser riktigt fram emot det, och har redan bytt om till en något för stor flanellpyjamas. Och om nio minuter börjar det!
Följetongen kommer nu in på sitt andra kapitel. Vi får nu under två timmar denna natt följa personerna i musikrummet. Kommentera gärna det ni läser... Fast bara bra saker! Eller, ok, det är nog de dåliga sakerna jag lär mig mest på...
"Hörde du?!"
"Ja det är ju inte riktigt klokt!"
"Och nu ska vi vittna och allt..."
Alice satte sig i soffan och Betty tog en fåtölj. Betty hade röda rosor på de mulliga kinderna och var tvungen att lyfta undan den kaskad av rosa tyll som stack ut på baksidan av satinklänningen för att kunna sätta sig.
"Vad gaggar ni om nu då?" Gusten riktade visserligen kommentaren till damerna men vred samtidigt på huvudet för att se Henry som stod på hans vänstra sida, samma sida som han hade ögonlappen på. "Typisk kärringar att låta munnen gå när hjärnan är avstängd" fortsatte han.
Henry funderade som vanligt tyst på det sagda. Han speglade sig i den stora guldinramade spegeln ovanför den öppna spisen och rättade till slipsens bulliga dubbla Windsorknut som var hans signum.
"Vi gaggar inte alls, sa Betty. Det här är allvar. Det har begåtts ett BROTT här i huset. Och nu är polisen här och... Ja jag antar att vi alla är misstänkta." Hon slängde upp de juvelbeströdda händerna i luften i en dramatisk gest.
"Det är klart att vi är misstänkta och vem vet vi kanske till och med är skyldiga!" Gusten spärrade upp sitt enda öga i ett tillgjort försök att se farlig ut.
"Till tavelstöld?!" Alice fnös, "du som knappt orkar bära in min Prada-väska, du skulle tröttna redan på planeringsstadiet. Ohederlig skulle du säkert kunna vara bara det inte är för arbetsamt." Hon funderade lite och fortsatte sedan. "Skattebrott och p-botsmitare är nog de enda brott du skulle kunna klara av."
"Nu är du orättvis", muttrade Gusten och tänkte på det där kontraktet han skrivit under med Henrys namnteckning, det hade varit nära att allt kommit ut i offentligheten. Högt sa han "Betty är du snäll och serverar mig en whiskey, den lär knappast gå hit av egen kraft!"
Betty reste sig förvånandsvärt elegant för sin kroppsform och var borta vid drinkbordet innan Gusten hade avslutat meningen. Hon kunde verkligen segla genom ett rum så att alla stannade upp och tittade på henne. Men så fort myndighetspersoner var i närheten gled hon in i sin gamla roll som bull-mormor.
Henry harklade sig och såg nu ut över sällskapet.
"Jag måste ge Alice rätt i sina antaganden", sa han, "om du inte orkar göra din egen whiskey så orkar du knappast med några allvarligare brott. Och den här tjuven verkar ha sprungit runt en hel del, fick ju praktiskt taget med sig halva bohaget! Man måste beundra sådan företagsamhet."
"Jojo, det hörs att det inte var dina saker som försvann", Betty serverade Gusten whiskeyn utan is så som han ville ha den, "men vad ska ni säga till polisen?"
"Vadå säga till polisen?"
"Ja de kommer väl att förhöra alla om alibin och motiv och sådant", återigen flög de glittrande händerna genom luften.
"Det är inget mord som har begåtts. De kommer på sin höjd ta reda på vilka som var i huset samt vilken adress vi kan nås på." sa Henry.
"Men alibin..."
"Var inte så snål, Henry gosse! Om din fru vill ha alibi så kan vi väl ge henne lite alibin. Jag personligen", Gusten dunkade med knytnäven på sin väldiga bringa, "har varit här inne hela tiden".
"En meter från whiskeyn", muttrade Alice.
"Det kan du inte veta", protesterade Betty och gick fram och tillbaka i det rikt utsmyckade rummet och flyttade runt olika prydnadsföremål som kom i hennes väg. "Vi vet ju inte ens när brottet skedde!"
"Tja, David vår mjäkige värd, svär på att han höll i pärlhalsbandet precis innan vi kom..." Gusten blev genast avbruten av Betty.
"Kalla inte vår son mjäkig", hon försökte låta harmsen.
"Hade han haft hälften av den energi som hans fru har så hade jag inte kallat honom för det, men som det nu är..."
"Han är en god son!" protesterade Betty.
"Mmm..." Gusten valde att ta en stor munfull whiskey och låta den bränna runt i munnen istället för att svara.
"Inte för att jag vill avbryta detta mycket intressanta gräl, men brottet måste alltså ha skett efter vår ankomst. Och tjuvens..." Henry fick inte avsluta meningen.
"Eller tjuvarna, det vet vi inte!" avbröt Betty och slängde sig ned i fåtöljen så att ett rosa moln spreds ut runt henne.
"Tjuvens eller tjuvarnas fångst blev få se nu, en gigantisk tavla med mindre smickrande motiv och ett..." Gusten hade börjat rabbla samtidigt som han bockade av sakerna på sina kraftiga fingrar.
"Det var en Grünewald! Och en mycket fin sådan om jag får be!" sa Betty.
"Oj oj har du blivit religös nu också..." Henry prövade en lätt road min i spegeln med ena ögonbrynet i en ironisk höjning.
"Fåntratt!" bannade hans fru.
"... ett pärlhalsband och ..." Gusten trotsade alla avbrott.
"Ett enkelradigt rosa pärlhalsband med djuphavspärlor", suckade Alice och plockade förstrött med sitt eget pärlhalsband som var försett med ett stort hänge i form av en kamé. Hon var klädd i en krämigt färgad Chanel-dräkt med svarta kanter. Den hårt sprejade frisyren i kombination med de smala glasögonen fick henne att likna den brittiska politikern Tatcher.
"Sluta avbryta mig nu! En tavla, ett halsband, en klocka och en kinesisk antik skål, fick jag med allt?" frågade Gusten.
"Uhm, såvida de inte märker att något annat saknas om några dagar. Det är inte alltid man märker allt på en gång. Jag kommer ihåg när jag förlade kameran, det tog nästan en månad innan jag märkte att den var borta!" Betty strök handen över den fina plisseringen på framsidan av klänningen.
"Den var inte borta. Den låg hemma hos Alice och Gus hela tiden", protesterad Henry.
"Ja, men det visste inte jag. När jag skulle använda den var den borta, jag kunde ha ringt polisen om det inte var för att jag var så upprörd att jag ringde Alice först."
"Jojo, säkrare att ringa Alice än att ringa polisen", sa Henry.
"Hm", Gusten betraktade den ljust bärnstensfärgade whiskeyn i glaset, "hemmets lagar är hårdare än polisens. Ingen tjuv har hitills våga sig hem till oss..."
"Vad menar du med det?" Alice sköt fram sin haka och gav honom en genomträngande blick över de stålbågade glasögonen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar