Sena inlägg, utlägg...

Det är alldeles för sent för att sitta och skriva blogginlägg nu, men jag vill verkligen försöka att skriva något varje dag. Speciellt efter att ha blivit inspirerad av andra kreativa människor. Hörde när Pia berättade om olika övningar hon hade för sina målardamer och tänkte genast att det där borde man kunna överföra på skrivandet. Bland annat hade hon en övning där de skulle måla ett och samma motiv tre gånger. Första gången hade de 45minuter på sig, andra gången 15 minuter och sista 3 minuter. (Eller något åt det hållet i allafall).

Tänk dig att du ska beskriva din mor för en främling och du har 45minuter på dig. Jämför sedan detta när du ska beskriva henne på 2 minuter. Kommer intrycket att bli samma person (sett ur främlingens perspektiv)? Nej nu måste jag faktiskt gå och sova, sängen väntar...

Följetongen (Stölden)

I det ögonblicket kom en diskret knackning från dörren åtföljd av en ung servitris med kaffevagn, alla i rummet tystnade. Hon dukade skramlande upp kaffekoppar, kakfat, sockerskål, mjölk och en gigantisk kaffetermos på det eleganta spelbordets mahognyskiva.
"Klockan är tjugo över sex och här kommer jag med kaffe", sa hon hurtigt med hög röst.
"Vad sa hon?!" Alice lutade sig lite ryckigt framåt och kupade ena handen bakom örat. Betty rusade genast till hennes sida och satte sig försiktigt på soffans yttersta kant och började med ett kho-ande ljud lugna ned sin vänninna. Bortifrån spisen hördes en halvkvävd hostning. 
"Nu var kaffet framdukat!" upprepade servitrisen med ännu högre röst och visade med en övertydlig gest mot den omissbara termosen.
"Kaffet?! Vilket kaffe? Jag har inget kaffe..." klagade Alice med skälvande stämma. Hon vände sig mot Betty som tröstande klappade henne på ena handen.
"Kho-kho, kho-kho", kuttrade Betty.
Servitrisen log artigt. Tittade en sista gång över uppdukningen och drog sedan med sig kaffevagnen ut ur rummet samtidigt som hon nickade uppmuntrande mot de gamla gubbarna som med högröda ansikten stod och stödde sig mot spismanteln.
"Kaffe!" upprepade hon högt och tydligt. Så smällde dörren igen efter henne. Genom väggen kunde hon höra skrattsalvorna inifrån rummet. Hon skakade sakta på huvudet, det kunde verkligen inte vara lätt att bli gammal.