Finns det några dofter i rummet?

Nu har jag kommit igång med skrivandet igen. Det är så härligt när man verkligen tycker om sin historia och på nära håll får se den utveckla sig. Men allt jag lärt mig på redigeringsarbetet jag lade ned på förra boken spökar nu för mig. Jag frågar mig hela tiden "Finns det några dofter i rummet? Vad hör man? Hur känns tyget?". Och trots att man inte ska redigera samtidigt som man skriver reagerar jag på vart enda 'ju' jag skriver. Jag skriver det ofta.

Jag har en förkylning som är på väg så saker går lite långsammare idag. Inte i ultrarapid, inte än i allafall. Och ikväll är vi bortbjudna på middag. Inte världens bästa timing...

Följetongen (Stölden):

Dörren öppnades hela vägen upp i en kontrollerad oavbruten rörelse utan förvarnande knackning. Isolde stod i rummet framför dem. Tyst svepte hennes havsblåögon över rummet och de församlade. Utan en enda avslöjande ryckning i ansiktet tog hon in alla omkringflyttade föremål, kaffet som ställts fram på spelbordets ömtåliga mahognyyta utan skyddande duk, de två oinbjudna gästerna och Gustens tomma whiskey glas. Trots att hennes ansikte var artigt uttryckslöst var det inte en enda i rummet som hade missat hennes ogillande. Isolde var uppfostrad i de "finare kretsarna" som Gusten så gärna ville tillhöra, och perfekt värdinneskap behärskade hon fullständigt. Något annat hon behärskade till fulländning var att låta andra veta vad hon tyckte utan att ta till så basala redskap som ord.
"Betty. Henry. Polisen vill tala med er nu", sa hon med ett behagligt sjungande tonfall, "ni kan gå två och två". 
Hon såg uttryckslöst på Alice och Gus. "Servera er gärna något att dricka från drinkbordet." 
Hon log men det nådde inte hela vägen upp till ögonen. Så vände hon sig graciöst om för att lämna rummet. I dörröppningen stannade hon i en pose som lät dem se hennes rena profil. Eldskenet från brasan gnistrade till i ett örhänge.
"Det vore vänligt om ni kunde låta oss veta när ni är klara hos polisen så vi kan arrangera vittneslämningen för alla andra." 
Hennes röst var mjuk och låg men förvånandsvärt bärkraftig. Till och med Alice, som hade svårast av dem alla att uppfatta fina vinkar, var vid det här laget fullkomligt klar över att drinkbordet var förbjudet område och att de störde alla andra i huset genom att existera. De borde dessutom vara tacksamma över att ha fått en så fördelaktig tid hos polisen, vilket de blivit tilldelade som en visad respekt för deras höga ålder. Att detta var en dold förolämpning var absolut kristallklart. 
Äntligen lämnade Isolde rummet.